I valet av de redskap som skulle
reformera kyrkan se vi samma gudomliga plan, som följds då den grundades. Den
himmelske Läraren förbigick världens stora män, de rika och ansedda, som
voro vana vid att prisas och hyllas som folkens ledare. De som stodo i spetsen för
reformationen voro män av ringa härkomst, män som voro mera fria från bördsstolthet,
från skenhelighet och prästlist än de flesta av sin samtid. Det är Guds plan
att med ringa redskap utföra stora ting. Ty då få inte människor äran utan
Gud, som verkar i dem »Lede vilja och gärning för att hans goda vilja skall
ske».
Några veckor efter Luthers födelse
i en bergsmans hydda i Sachsen såg Ulrik Zwingli dagens ljus i en herdes koja
bland alperna. Den miljö i vilken han växte upp och den uppfostran han fick
voro ägnade att bereda honom för hans framtida livskall. Omgiven av en
storslagen, skön och sublim natur fick hans själ redan tidigt mäktiga intryck
av Gud:: storhet, allmakt och majestät. Berättelsen om hjältemodiga
handlingar, som blivit utförda bland bergen i hans hemland, väckte :dans unga
hjärtas hänförelse. Och vid sin fromma farmoders sida 1yssnade han till de få
dyrbara bibliska berättelser, som hon samlat från kyrkans sägner och
legender. Med iver och intresse lyssnade han till berättelser om patriarkers
och profeters stora handlingar, om herdar som vaktade sina fårhjordar på
Palestinas bergssluttningar, där änglar talade med dem, om barnet i Betlehem
och hjälten på Golgata.
Liksom Hans Luther önskade även
Zwinglis fader, att hans son skulle få god skolutbildning, och gossen fick därför
tidigt lämna sitt barndomshem. Hans; själsgåvor utvecklades hastigt, och man
visste snart inte var rean skulle finna lärare, som voro kompetenta nog att
undervisa honom. Vid tretton års ålder kom han till Bern, där den förnämsta.
skolan i hela Schweiz då fanns. Han utsattes nu emellertid för en fara som
hotade att omintetgöra hans ljusa framtidsutsikter. Bes`utsamma ansträngningar
gjordes av munkarna att locka honom ,i n i ett kloster.
Dominikanermunkarna i Bern insågo,
att de skulle skaffa sig både ära och ekonomisk vinning,, om de kunde vinna
denne begåvade yngling för sin orden. l‑lan skulle med sin ungdom, sin
naturliga begåvning som talar; och författare och genom sitt poetiska och
musikaliska geni ha större inflytande över folket än deras pompösa och
teatraliska ceremonier. Menigheten skulle såmedelst dragas till gudstjänsterna
och ordens inkomster ökas. Genom Försynens skickelse fick fadern kännedom om
munkarnas avsikter. Han förstod att sonens framtida verksamhet stod på spel
och befallde honom att utan dröjsmål återvända hem.
Befallningen åtlyddes, men
ynglingen kunde inte längre vara tillfredsställd i sin barndoms dal, Han
upptog på nytt sina studier och reste efter en tid till Basel. Diet var här
Zwingli först hörde det glada budskapet om Guds fria nåd Wittenbach, en lärare
i antika språk, hade under sina studier :1 grekiska och hebreiska kommit att läsa
de heliga skrifterna. Genom hans undervisning trängde nu strålarna från det
gudomliga ljuset in i hans lärjungars hjärtan. Han förklarade att det fanns
en saning, som var av äldre ursprung och av oändligt större värde äga de
teorier som skolastiker och filosofer lärde. Denna urgamla sanning var, att
Kristi död är syndares enda lösen. För ZwingIi voro dessa ord som de första
ljusstrålarna vilka båda den nyalgens inbrott.
Zwingli kallades snart från
Basel för att börja sitt livs. verk. Hans första arbetsfält blev ett
pastorat bland alperna, inte långt från hans födelsebygd. Då han blivit vigd
till präst, »ägnade han sig med hela sitt hjärta åt rannsakande av den
gudomliga sanningen, ty han visste mycket väl», säger en annan reformator, »hur
mycket den bör veta, åt vilken Kristi hjord är anförtrodd». Ju mera han
rannsakade Skriften, desto klarare såg han olikheten mellan dess sanningar och
Roms villfarelser. Han böjde sig för Bibeln och för Guds ord, den enda tillräckliga
och ofelbara trosregeln. Han insåg att den bör vara sin egen uttolkare, och
han vågade inte tolka Skriften så, att den gav stöd för en förut antagen
teori eller lärosats, utan ansåg det vara sin plikt att framhålla dess
uttryckliga och tydliga lära. Han sökte erhålla all den hjälp som fanns att
tillgå för att få ett fullständigt och rätt begrepp om Skriftens mening,
och han bad om den helige Andes ledning som skulle, förklarade han, uppenbara
Ordets mening för alla som med uppriktighet och bön sökte förstå den.
»Den heliga Skrift», sade
Zwingli, »kommer från Gud, icke från människor. Den Gud, som upplyser dig,
skall uppenbara för dig, att Ordet kommer från Honom. Ordet från Gud . . .
kan ej slå fel. Det är klart, det förklarar sig självt, det uppenbarar sig
självt, det upplyser själen med all frälsning och nåd, tröstar henne j Gud,
förödmjukar henne, så att hon till och med förlorar sig själv och omfattar
Gud.» Zwingli kände själv till sanningen som ligger i dessa ord. Han skrev
senare om sin erfarenhet vid denna tid. » Då jag började ägna mig helt och hållet
åt den heliga Skrift, uppväckte filosofien och teologien (den skolastiska)
inom mig nya invändningar. Då jag äntligen sade till nig själv: 'Jag måste
lämna allt det här åsido och endast i Guds eget, enkla ord uppsöka hans
tanke.' Då började jag att bedja Gud om hans ljus, och de heliga Skrifterna
blevo sedan mycket tydligare för mig. »1
Den lära Zwingli predikade erhöll
han ej från Luther. Den var Kristi lära. »Om Luther predikar Kristus», sade
den schweiziske reformatorn, »så göra vi båda ett och detsamma. Han har
vunnit flera själar åt Kristus än jag. Lika gott! Jag vill icke bära något
annat namn än Kristi, vars stridsman jag är och som är min ende Herre. Luther
och jag har aldrig skrivit en enda rad till varandra, och varför? Jo, för att
visa världen, huru Guds Ande är överens med sig själv, då vi, ehuru långt
åtskilda och utan ömsesidig förbindelse, likväl med så stor likstämmighet
förkunna Kristi lära. »2
År 15 16 kallades Zwingli till
predikant vid klostret i Einsiedeln. Nu fick han tillfälle att närmare lära känna
Roms fördärvade tillstånd samt utöva ett inflytande som reformator, vilket
skulle sträcka sig långt bortom hans hemlands alper. Bland de förnämsta
attraktionerna i Einsiedeln var en‑Maria‑bild, som man påstod hade
makt att göra underverk. Över klostrets port stod denna inskrift: »Här kan
erhållas fullständig syndaförlåtelse.» Hela året vallfärdade pilgrimer
till den heliga jungfruns relikskrin, men vid dess invignings stora årsfest
kommo stora skaror från alla delar av Schweiz, ja, även från Tyskland och
Frankrike. Zwingli som blev mycket bedrövad vid denna syn, tog tillfället i
akt att förkunna frihet genom evangelium för dessa vidskepelsens slavar.
»Tro inte», sade han, »att
Gud är mera i detta tempel än på andra ställen inom sin skapelse. Varhelst
ni vistas är Gud eder nära och hör er lika väl som här. Kan ni genom gagnlösa
verk, långa vallfärder, genom skänker och bilder, genom Jungfru Marias och
helgonens anropande vänta Guds nåd? Vad gagna de många orden och bönerna?
Vad hjälpa sköna kåpor, väl rakade huvuden, långa, v" veckade dräkter
och guldbelastade mulåsnor? Gud ser till hjärtat, och vårt hjärta är under
allt detta fjärran från honom.» > Kristus », utropade han, »Kristus, som
en gång offrat sig på korset, är den i all evighet tillfyllestgörande
hostian och syndaoffret för alla trognas synder. » 3
För många av åhörarna voro
dessa åsikter ovälkomna. Det var en bitter missräkning för dem att höra,
att deras långa, tröttsamma resa varit förgäves. De kunde inte fatta syndaförlåtelsen
i Kristus, som erbjöds dem utan penningar och för intet. De voro nöjda med
den gamla frälsningsväg, som Rom stakat ut åt dem. De ryggade tillbaka för
de bekymmer som voro förenade med att söka något bättre. Det var lättare
att anförtro sin frälsning åt prästerna och påven än att själv söka hjärtats
renhet.
Men det var andra som med glädje
mottogo budskapet om återlösningen genom Jesus Kristus. De kyrkobruk som Rom
ålagt dem hade ej bringat dem frid i själen, och i tro mottogo de Jesu Kristi
blod som det enda försoningsmedlet. Dessa återvände till sina hem för att
bringa andra det dyrbara ljus de själva mottagit. Sanningen spred sig sålunda
från by till by, från stad till stad, och antalet pilgrimer som vallfärdade
till den heliga jungfruns skrin blev betydligt mindre. Färre offer framburos,
och som följd därav förminskades den lön Zwingli erhöll genom offren. Men
detta beredde honom endast glådje, då han såg fanatismens ‑ och
vidskepelsens makt brytas.
De kyrkliga myndigheterna voro
inte blinda för det verk som Zwingli utförde, men för närvarande undveko de
att blanda sig i saken. De hoppades ännu kunna vinna honom för sina syften och
sökte påverka honom genom smicker. Emellertid vann sanningen inflytande över
människornas hjärtan.
Zwinglis arbete i
Einsiedeln hade gjort honom skickad för ett större verksamhetsfält, vilket
snart skulle erbjudas honom. Efter att han varit i Einsiedeln i tre år,
kallades han till predikoämbetet vid domkyrkan i Zürich Det var den mest
betydande staden i schweiziska förbundet, och hans inflytande därifrån skulle
sträcka sig vida omkring. Domkapitlet som kallade honom till Zurich, ville
emellertid förebygga varje förändring, varför domkapitlets medlemmar förehöllo
honom hans plikter i överensstämmelse härmed.
Efter att Zwingli uttryckt sin
tacksamhet över den ära de bevisat honom genom att kalla honom till denna
viktiga post, fortsatte han att förklara för dem den linje han ämnade följa.
» Jesu Kristi liv», sade han, »har alltför länge varit förborgat för
folket. Jag skall predika över hela Matteus' evangelium, kapitel efter kapitel,
utan mänskliga tolkningar, blott ur den heliga Skrifts källor, i enlighet med
det Andens ljus jag under sorgfällig jämförelse av Skriftens ställen och
genom trägna och brinnande böner skall erhålla; allt Gudi och hans ende Son
till ära och pris, samt själarna till välfärd och undervisning i den rätta
tron. »4 Ehuru några av domkapitlet ej godkände hans plan
och sökte övertala honom att uppge *den, höll Zwingli likväl fast vid sin föresats.
Han betonade att han ej ämnade införa någon ny metod, utan tillämpa den
gamla metoden som kyrkan använt i tider, då tron varit mera ren.
Intresset för de sanningar han
förkunnade hade redan blivit väckt, och en stor mängd folk samlades för att
lyssna till hans förkunnelse. Många som för länge sedan slutat att bevista
gudstjänsterna funnos bland kyrkobesökarna. Han började sin tjänst med att
öppna evangelii skattkammare för sina åhörare, läsa 'och förklara den
inspirerande berättelsen om Jesu liv och lära och hans död på korset. Liksom
i Einsiedeln framhöll han Guds ord som den enda ofelbara grundvalen för vår
tro och Kristi död som det enda tillfyllestgörande offret. »Det är till
Kristus jag vill föra eder», sade han, ‑ »till Kristus, frälsningens
sanna källa.»,5 Folk av alla klasser, från statsmän och lärda
till hantverkare och bönder, trängdes kring predikanten. Med djupt intresse
lyssnade de till hans ord. Han framhöll inte endast budskapet om en fri frälsning,
utan predikade även oförskräckt mot den synd och det fördärv som var rådande
i denna tid. Många återvände från katedralen prisande Gud. »Denne man»,
sade de, »är en sanningens förkunnare. Han skall bli vår Mose som för oss
ut ur detta Egyptens mörker. »6
Men fastän hans verksamhet till
en början mottogs med stor hänförelse, fick han dock efter en tid röna motstånd.
Munkarna beslöto att hindra hans verk och fördöma hans lära. Många hånade
och bespottade honom öppet, andra grepo till förolämpningar och hotelser. Men
Zwingli bar allt med tålamod. Han sade: »4m vi vilja vinna syndare för Jesus
Kristus, måste vi tillsluta våra ögon för mycket som händer oss på vägen.»
I Schweiz låg avlatshandeln i
fransiskanermunkarnas händer under uppsikt av Samson, en italiensk munk. Samson
hade redan gjort sin kyrka stor tjänst, då han i Tyskland och Schweiz insamlat
ofantligt stora penningsummor att fylla den påvliga skattkammaren med. Nu reste
han omkring i Schweiz och drog stora skaror till sig. Han berövade de fattiga bönderna
deras knappa förtjänst och utpressade stora gåvor av de förmögna klasserna.
I Zurich predikade Zwingli med
iver mot avlatskrämarna, och då Samson närmade sig staden, gick en budbärare
från rådet honom till mötes och underrättade honom om, att man förväntade
att han skulle fortsätta sin väg. Slutligen beredde han sig inträde genom
list, men han avvisades utan att ha sålt ett enda avlatsbrev. Strax därefter lämnade
han Schweiz.
Reformationen blev också starkt
främjad genom pestens eller »svarta dödens» härjningar i Schweiz under året
1519. Då människorna sålunda ställdes ansikte mot ansikte med fördärvaren,
kommo många att inse det fåfänga och värdelösa i den syndaförlåtelse de
nyligen köpt för pengar. De längtade efter en säkrare grund för sin tro. Även
Zwingli blev 1 Zürich angripen av denna sjukdom. Han blev så sjuk att allt
hopp om hans tillfrisknande var ute, ja, man utspred vida omkring ryktet om hans
död. Men hans mod och hopp sviktade ej i denna prövningens stund. I tro
blickade han upp till korset på Golgata och förtröstade på honom, som är mäktig
att frälsa från all synd. Då han vände åter från dödens portar, var det för
att predika evangelium med än mer brinnande iver, och hans ord hade en sällspord
makt. Folket hälsade med glädje sin älskade pastor välkommen, då han återvände
från gravens brädd. De kommo själva från sjuka och döende som de vårdat,
och de erforo som aldrig tillförne evangelii värde.
Zwingli hade nu kommit till
djupare förståelse av evangelii sanningar och hade i sitt eget liv erfarit
mera av dess förnyande kraft. Människans fall och återlösningsplanen voro de
ämnen han framför allt sysselsatte sig med. » I Adam », sade han, » äro vi
alla döda och nedsänkta i fördärv och fördömelse. »7 »Kristus
. . . har köpt
Steg för steg gick
reformationen framåt i Zürich Dess fiender blevo förfärade och vaknade upp för
att göra öppet motstånd. Ett år tidigare hade munken från Wittenberg i
Worms sagt sitt nej till påven och kejsaren, och nu tycktes allt vittna om att
ett liknande motstånd skulle resas mot de påvliga anspråken i Zurich. Zwingli
blev upprepade gånger angripen. I de påvliga kantonerna blevo många av
evangelii lärjungar förda till bålet; men detta var inte nog, deras kätterske
ledare måste även bringas till tystnad. Biskopen i Konstanz sände tre ombud
till rådet i Zurich, vilka anklagade Zwingli för att ha lärt folket att överträda
kyrkans lagar och därigenom äventyrat fred och god ordning. Biskopen framhöll
att det skulle leda till universell anarki om kyrkans myndighet åsidosattes.
Zwingli svarade att han hade predikat i Zürich i fyra år och att denna stad
var »mera tyst och fredlig än någon annan stad i Schweiz». » Är då icke
kristendomen», sade han, »det bästa medlet att bevara den allmänna
ordningen? »9
Ombuden hade uppmanat rådsherrarna
att stanna kvar i kyrkan och förklarade, att det inte fanns någon frälsning
utanför densamma. Zwingli svarade: »Kyrkans grundval är samma Klippa samme
Kristus som gav Petrus hans namn, emedan. han troget bekände Kristi namn för människorna.
I varje nation blir den antagen av Gud som av allt sitt hjärta tror på Herren
Jesus. Här är i sanning den kyrka, utanför vilken ingen kan bli salig.»10
Som en följd av denna sammankomst antog en av biskoparnas ombud den reformerta
läran.
Rådet vägrade att uppträda
mot Zwingli och Rom beredde sig för ett nytt angrepp. När reformatorn underrättades
om fiendernas anslag, utbrast han: »Låt dem komma. Jag fruktar dem som den
fasta klippan fruktar vågorna som brusa vid dess fot. s fot.» 11
De katolska prästernas bemödanden
främjade bara den sak som de sökte omstörta. Sanningen fortsatte att utbreda
sig. Dess anhängare i Tyskland, som blivit nedslagna av Luthers plötsliga försvinnande,
fingo nytt mod, då de hörde om evangelii framgång i Schweiz.
Allteftersom reformationen fick
säkert fotfäste i Zurich, visade sig snart dess frukter, i det att den bekämpade
laster och brott samt befrämjade ordning och harmoni. »Friden har sin boning i
vår stad», skrev Zwingli, »här förekommer inga gräl, inget hyckleri, ingen
avundsjuka, ingen strid. Varifrån kan en sådan enighet komma annat än från
Herren och vår lära, som fyller oss med fromhetens och fridens frukter?»
De segrar som reformationen
vann, uppeggade hatet till större ansträngningar att omstörta den. Då
sanningens fiender sågo hur litet blivit uträttat genom den förföljelse som
avsåg att hämma Luthers verk i Tyskland, beslöto de att möta reformatorn med
hans egna vapen. De ville hålla en disputation med Zwingli. Och då de' hade
makt att ordna det hela, skulle de tillförsäkra sig segern genom att själva
bestämma platsen för striden och domarna som skulle avgöra saken mellan de
stridande partierna. Och kunde de blott en gång få Zwingli i sitt våld,
skulle de nog se till att han ej slapp undan. Om blott ledaren kunde bringas
till tystnad, skulle snart rörelsen undertryckas. Men de dolde noggrant sin
plan.
Man bestämde att disputationen
skulle . hållas i Baden, men Zwingli var inte närvarande. Rådet i Zårich
fattade misstankar med hänsyn till de påvliga ledarnas avsikter. De hade
blivit varnade av de många brinnande bålen, som blivit tända i de katolska
kantonerna för evangelii bekännare, och förbjöd sin pastor att utsätta sig
för denna fara. Han var redo och villig att möta i Zurich alla partigängare
Rom ville sända, men att fara till Baden, där man nyligen utgjutit martyrers
blod för sanningen, var att gå en säker död till mötes. Oecolampadius och
Haller utsågos att representera reformatorn,medan den ryktbare dr Eck, understödd
av en mängd lärda doktorer och prelater, var Roms stridskämpe.
Ehuru Lwingli ej var närvarande
vid denna konferens, erfor man dock hans inflytande. En student som var närvarande
vid disputationen, skrev varje kväll en redogörelse över de argument, som
under dagen blivit framställda. Två studenter åtogo sig att till Zwingli i
Zurich avlämna dessa skrivelser tillika med Oecolampadius' dagliga brev.
Reformatorn svarade och meddelade dem sina råd och förslag. Hans brev skrevos
om natten, och studenterna återvände till Baden med dem på morgonen.
På så sätt underhöll Zwingli
striden mot sina listiga motståndare. »Han uträttade mera», sade Myconius,
»genom sina meditationer, sina sömnlösa nätter och de råd han översände
till Baden än han kunde ha gjort, om han personligen försvarat sig mitt bland
sina fiender. »12
De påvliga representanterna,
som voro upplivade av den väntade segern, kommo till Baden utstyrda i sina präktigaste
kläder och, glittrande juveler. De förde ett yppigt levnadssätt. Deras bord
dignade av de mest dyrbara rätter och utsökta viner. Hur helt annorlunda uppträdde
inte reformatorerna, vars tarvliga måltider köllo dem vid bordet blott för en
kort stund. Oecolampadius' värd, som företog sig att ge akt på reformatorn, när
denne var på sitt rum, fann honom alltid vara upptagen med att studera eller
bedja. Han blev mycket förvånad häröver och berättade sedan, att » kättaren
var åtminstone mycket from».
Vid konferensen » uppsteg Eck
stolt i en präktigt utsirad kateder, under det den anspråkslöse, simpelt klädde
Oecolampadius fick sig anvisad en klumpigt tillverkad ställning».13
Ecks sten~ torsstämma och gränslösa självförtroende syeko honom aldrig.
Hans nit eggades av den förhoppningen, att han skulle vinna både guld och ära,
ty man hade lovat att rikligen belöna trons försvarare. När han saknade bättre
argument, gjorde han bruk av förolämpningar, ja, till och med eder.
Oecolampadius, som var blygsam
och saknade självtillit, drog sig för att kasta sig i striden, men han började
med denna högtidliga förklaring: »Jag erkänner ingen annan domarregel än
Guds ord.» Ehuru hans uppförande var milt och hövligt, visade han sig likväl
vara skicklig och oförskräckt. När de påvliga representanterna enligt sin
vana åberopade kyrkans bruk, höll reformatorn sig troget till den heliga
Skrift. »Bruket», genmälde Oecolampdius, »har i vårt Schweiz först efter författningen
någon giltighet,. men i trossaker är Bibeln vår författning. »
hontrasten mellan de två
stridande partierna var inte utanverkan. Reformatorns klara och lugna bevisföring,
som framfördes. på ett saktmodigt och anspråkslöst sätt, gjorde ett djupt
intryck på många som fattade motvilja mot Ecks skrytsamma och häftigt framförda
påståenden.
1 Wvlie, bok 8,
kap. 6.
2 D'Aubigne, bok
8, kap. 9.
3 D'Aubigné,
bok 8, kap. s.
4 D'Aubigné,
bok 8, kap. 6.
5 D'Aubigné,
bok 8, kap.
6 Ibid.
7 Wylie,
bok 8, kap. 9.
8 D'Aubigné,
bok 8, kap. g.
9 Wylie, bok 8,
kap. i i.
10 D'Aubigné,
bok 8, kap. II (Londonupplagan.)
11 Wylie, bok
8, kap. i i.
12 D'Aubigné,
bok i i, kap. 13 .
13 D'Aubigné,
bok i i, kap. 13.