TRETTONDE KAPITLET

Nederländerna och Skandinavien skakas av reformationen


Nederländerna framkallade det påvliga tyranniet ganska tidigt en djärv protest. Sju år före Luthers tid blev sålunda biskopen i Rom oförskräckt anklagad av tvenne biskopar, som blivit sända i en beskickning till Rom och där hade lärt känna den »heliga stolens» verkliga karaktär: »Gud har givit sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel, evigt varande arvedel och en hemgift som aldrig vissnar eller förgår. Han har givit henne en krona och en spira . . . Och alla dessa förmåner har Ni som en tjuv tillägnat Er. Ni sätter Eder i Guds tempel. I stället för att vara en herde har Ni blivit en ulv för fåren. . . Ni vill ha oss att tro att Ni är den högste biskop, men Ni uppträder snarare som en tyrann... Medan Ni borde vara tjänares tjänare, som Ni kallar Eder själv, söker Ni att bliva herrars herre . . . Ni bringar förakt över Guds befallningar... Den helige Ande är alla församlingars byggmästare så långt jorden når. . . Vår Guds stad, vars medborgare vi äro, omfattar hela himmelen. Den är större äh den stad som av heliga profeter nämnes Babylon, vilken föregiver sig vara gudomlig, stiger upp till himmelen, skryter med att dess visdom är odödlig och slutligen påstår, fastän utan grund, att den aldrig har felat och aldrig kan fela. »1

Ned genom århundradena framträdde andra som upprepade denna protest. Dessa tidiga lärare, som genomreste skilda länder och nämndes med olika namn, voro karaktärsbesläktade med de valdensiska missionärerna. Överallt utbredde de evangelii kunskap. Även till Nederländerna kommo de. Hastigt spred sig deras lära. Den valdensiska bibeln översatte de till holländska språket. De förklarade »att den hade stora fördelar: intet skämt, intet lättsinne, inga fabler, intet bedrägeri — endast sanningens ord. Här och där var det väl ett hårt skal, men märgen och sötman av det som var heligt och gott kunde med lätthet upptäckas däri».2 Så skrevo vänner av den gamla tron i det tolfte århundradet.

Nu började förföljelserna. Men. i trots av bål och tortyr växte alltjämt de troendes antal. De hävdade orubbligt den ståndpunkten, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i religiösa frågor och att » ingen bör tvingas att tro, utan vinnas genom Ordets predikan ». 3

Luthers lära fann en gynnsam jordmån i Nederländerna. Allvarliga och trofasta män trädde fram och förkunnade evangelium. Från en av provinserna i Holland kom Menno Simonis. Uppfostrad i den romersk‑katolska tron och ordinerad till prästämbetet, var han fullkomligt främmande för Bibeln, och han ville inte läsa den av fruktan för att bli förledd till kätteri. När tvivel angående läran om transsubstantiationen (brödets förvandling i nattvarden) tvang sig på honom, betraktade han det som en frestelse från Satan och sökte genom bön och bekännelse att befria sig därifrån, men förgäves. Genom att deltaga i vissa förströelser sökte han bringa samvetets anklagande röst till tystnad. Men ingenting hjälpte. Efter någon tid kom han att fördjupa sig i Nya testamentet, och detta i förbindelse med läsningen av Luthers skrifter ledde honom till att antaga den protestantiska läran. Snart därefter blev han i en närliggande landsby vittne till en mans avrättning, vilken blivit dömd till döden för att han låtit »döpa om sig». Detta ledde honom till att rannsaka Bibeln angående barndopet. Han kunde icke finna något stöd för det i Skriften utan såg, att omvändelse och tro överallt framställdes som villkor för dopets undfående.

Menno lämnade nu den romerska kyrkan och ägnade sitt liv åt förkunnelsen av de sanningar han hade mottagit. Både i Tyskland och i Nederländerna hade uppstått en klass av svärmare som förfäktade en orimlig och upprorisk lära, kränkte ordning och anständighet och övergingo till uppror och våld. Menno insåg vilka förskräckliga följder dessa rörelser ovillkorligen skulle medföra och motarbetade kraftigt fanatikernas falska läror och vilda planer. Många som blivit vilseledda av dessa svärmare, hade emellertid förkastat deras fördärvliga läror och det fanns ännu många avkomlingar av de forna kristna ‑‑ en frukt av valdensernas verksamhet. Bland dessa klasser verkade Menno med stor iver och framgång.

I tjugofem års tid var han jämte hustru och barn stadd på resor, prisgiven åt stora svårigheter och umbäranden och ofta utsatt för fara. Han genomreste Nederländerna och Nordtyskland, där han huvudsakligen verkade bland de lägre klasserna men utövade ett vidsträckt inflytande. Han hade endast fått en begränsad utbildning, men besatt en naturlig vältalighet. Han utmärkte sig genom en osviklig rättskaffenhet, ett ödmjukt sinnelag och ett vänligt uppträdande. I sin gudsfruktan var han uppriktig och allvarlig; hans liv var en åskådliggörelse av den lära han förkunnade. Därför vann han också folkets förtroende. Hans anhängare blevo skingrade och förtryckta. De fingo lida mycket till följd av att man förväxlade dem med Münzers fanatiska anhängare. Stora skaror blevo likväl omvända genom hans verksamhet.

Ingenstädes blev den protestantiska läran så allmänt antagen som i Nederländerna. Och i få länder ha dess anhängare uthärdat grymmare förföljelser. I Tyskland hade Karl V bannlyst reformationen, och han skulle med glädje ha fört alla dess anhängare till bålet, men furstarna reste sig och satte en gräns för hans tyranni. I Nederländerna hade han större makt, och det ena förföljelseediktet följde tätt på det andra. Att läsa Bibeln, att förkunna den eller höra den förkunnas, eller till och med att blott tala om den var nog till att föra en till döden på bålet. Att bedja till Gud i enrum, att uraktlåta att böja knä för en helgonbild eller att sjunga en psalm straffades också med döden. Även om de avsvuro sin tro blevo de dömda, männen att dö för svärd, kvinnorna att begravas levande. Tusenden omkommo under Karl V:s och Filip II:s regering.

En gång blev en hel familj ställd inför inkvisitorerna, anklagad för att ha varit borta från mässan och hållit sin gudstjänst hemma. Då den yngste av sönerna tillfrågades, vad de hade för sig, svarade han: »Vi falla på knä och bedja, att Gud måtte upplysa vårt sinne och förlåta våra synder. Vi bedja för vår konung, att hans regering må bli gynnsam och hans liv lyckligt. Vi bedja för vår överhet, att Gud må bevara den. »/a> Några av domarna blevo djupt rörda. Men fadern och en av hans söner dömdes till bålet.

Martyrernas tro var lika stark som förföljarnas raseri. Inte endast män utan också svaga kvinnor och unga flickor lade i dagen ett orubbligt mod. »Hustrur kunde ställa sig vid sina mäns bål, medan dessa uthärdade elden, och viska tröstens ord till dem eller sjunga psalmer för att uppmuntra dem.» »Unga jungfrur kunde lägga sig levande i sina gravar som om de gått in i sin sovkammare för att vila över natten. Eller de gingo fram till schavotten eller till bålet, klädda i sina bästa kläder, som om de voro på väg till sitt bröllop. »5

De kristnas blod blev ett utsäde, liksom förhållandet var i de dagar, då hedendomen sökte tillintetgöra evangelium.6

Förföljelsen bidrog till att föröka sanningsvittnenas antal. Uppretad ända till raseri över folkets oövervinnliga ståndaktighet fortsatte monarken år efter år sitt grymma verk, men förgäves. Under den ädle Vilhelm av Oranien förskaffade revolutionen till sist Holland religionsfrihet.  

I Skandinavien.

Bland Piemonts berg, på Frankrikes slätter och på Hollands kuster markerades reformationens väg av dess anhängares blod. Men i de nordiska länderna fick den ett fredligt inträde. Studenter som återvände hem från Wittenberg, förde den evangeliska läran till Skandinavien. Utgivandet av Luthers skrifter bidrog också till att sprida ljus. Det enkla, härdiga folket i norden vände sig bort från Romkyrkans korruption, prakt och övertro för att med glädje taga emot Bibelns okonstlade, rena och kvgivande sanningar.

Danmarks reformator.

Hans Tausen, »Danmarks reformator», var bondson. Redan tidigt gav han vittnesbörd om rika förståndsgåvor. Han längtade att få stilla sin kunskapstörst, men omständigheterna i hemmet gjorde det omöjligt, och han gick i kloster. Här vann han priorns ynnest genom sitt rena liv och sin plikttrohet och flit. Vid anställd prövning visade han sig vara i besittning av gåvor, som en gång i framtiden kunde bli till stor nytta i kyrkans tjänst. Man beslöt därför att skaffa honom utbildning vid något universitet i Tyskland eller Nederländerna. Den unge mannen fick tillåtelse att själv välja läroanstalt, men med förbehåll att han icke reste till Wittenberg. Kyrkans lärjunge skulle ej utsätta sig för giftiga irrläror ‑menade munkarna.

Tausen reste till Köln, den tiden liksom nu ett av katolicismens fästen. Här fick han dock snart avsmak för de katolska lärarnas mystik. Ungefär vid samma tid fick han tag i Luthers skrifter. Dessa läste han med förundran och glädje och önskade innerligt att få åtnjuta reformatorns personliga undervisning. :ylen därigenom skulle han riskera att förnärma sin klosterföreståndare och förlora sitt understöd. Det dröjde dock ej länge förrän han hade fattat sitt belsut, och snart var han inskriven som student i Wittenberg.

Vid sin återkomst till Danmark vände han tillbaka till klostret. Ännu var det ingen som misstänkte, att han var lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet, men sökte utan att väcka fördom leda sina klosterbröder till en renare tro och heligare liv. Han läste Bibeln och förklarade dess rätta mening, och slutligen förkunnade han för dem Kristus som syndarens rättfärdighet och enda frälsningshopp. Stor var priorns vrede. Denne hade ju satt stora förhoppningar på honom som en duktig försvarare av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad till ett annat kloster och under sträng uppsikt inspärrad i sin cell.

Till stor förskräckelse för hans nya vakt förklarade snart flera av munkarna att de hyllade protestantismen. Genom cellens galler hade Tausen meddelat sina klosterbröder kunskap om sanningen. Om dessa danska fäder varit kända med kyrkans plan att behandla kättare, så hade man aldrig mer fått höra Tausens röst. Ylen i stället för att anvisa honom en grav i någon underjordisk fängelsehåla jagade de bort honom från klostret. Nu stodo de maktlösa. En kunglig förordning, som just blivit utfärdad, lovade beskydd åt dem som förkunnade den nya läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom och folket strömmade till för att höra honom. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet, som blev översatt till danska språket, fick stor spridning. Katolikernas försök att omstörta verket bidrog till att påskynda det, och inom kort tillkännagav Danmark sin anslutning till reformationen.

Reformationen i Sverige.

Också i Sverige ,hämtade unga män, som druckit ur källan i Wittenberg, livets vatten till sina landsmän. Två av ledarna i den svenska reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, hade studerat under Luther och Melanchthon, och de sanningar de sålunda inhämtat förkunnade de med iver. Liksom den store reformatorn själv väckte Olaus upp folket genom sitt nit och sin vältalighet, medan Laurentius likt Melanchthon var lärd, eftertänksam och lugn. De voro båda besjälade av en brinnande gudsfruktan, hade en god teologisk utbildning och förfäktade sanningen med osviklig frimodighet. Det fattades ej motstånd från katolskt håll. Romkyrkans präster uppeggade den okunniga och vidskepliga befolkningen. Olaus Petri blev ofta angripen av pöbeln och räddade vid flera tillfällen med knapp nöd sitt liv. Dessa reformatorer åtnjöto emellertid konungens ynnest och beskydd.

Under katolska kyrkans herravälde var folket hemfallet åt armod och förtryck. Bibeln saknade de, och eftersom deras religion endast bestod i symboler och ceremonier, som inte kunde upplysa förståndet, voro de på väg tillbaka till sina hedniska förfäders vidskepliga föreställningar och bruk. Befolkningen var delad i partier som bekämpade varandra, och den ständiga tvedräkten förökade eländet bland den. Konungen var betänkt på att införa en reformation i staten och kyrkan, och han bjöd dessa dugliga medhjälpare välkomna i kampen mot Rom.

I närvaro av konungen och rikets ledande män försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran gent emot Romkyrkans förkämpar. Han förklarade att kyrkofädernas lärosatser må antagas endast då de överensstämma med Bibeln och att de väsentliga punkterna i Skriften må framställas på ett klart och enkelt sätt, så att alla kunna förstå dem. Kristus sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. » Och Paulus förklarade, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade mottagit, så skulle han vara förbannad. Joh. 7: 16; Gal. i : 8. »Hur kunna de andra », frågade reformatorn, »drista sig till att hopdikta dogmer efter gottfinnande och påbjuda dem såsom något för saligheten nödvändigt? »7 Han framhöll att kyrkans påbud saknade giltighet, när de äro stridande mot Guds befallningar, och hävdade den stora protestantiska grundsatsen, att »Bibeln, och Bibeln allena», är regeln för tro och vandel.

Som följd av denna disputation antog konungen av Sverige den protestantiska tron, och inte långt därefter förklarade riksdagen sig för densamma. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet på svenska, och enligt konungens önskan åtogo sig de båda bröderna att översätta hela Bibeln. Sålunda fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt eget språk. Riksdagen stadgade att predikanterna överallt i riket skulle utlägga Skriften i kyrkorna.

Stadigt och säkert blev okunnighetens och vantrons mörker förjagat av evangelii välsignade ljus. Efter att ha blivit befriat från det romerska förtrycket uppnådde folket en storhet och styrka son aldrig förr. Sverige blev ett av protestantismens bålverk.

1 Brandt: »History of the Reformation in and about the Low Countries », bok I, sid. 6.

2 Brandt, ibid., bok I, kap. r4.

3 Martyn: »Lite and Times of Luther», II, sid .87.

4 Wylie, ibid., bok 18, kap.

5 Loc. cit.

6 Se Tertullianus' »Apologi», par. So.

7 Wylie, ibid., bok 10, kap. 4.

TOC