I en tid av stort andligt mörker
upträdde Whitefield och bröderna Wesley som Herrens ljusbärare. Under
statskyrkans herravälde hade det engelska folket nedsjunkit i ett sådant
tillstånd av religiöst förfall, som knappast kunde skiljas från hedendom.
Naturreligion var prästerskapets älsklingsämne och utgjorde det väsentliga i
deras teologi. De högre klasserna hånlogo åt fromheten och berömde sig av
att vara höjda över vad de kallade svärmeri. De lägre samhällsklasserna
voro i hög grad okunniga och hemfallna åt laster, medan kyrkan hade varken mod
eller tro längre att stödja sanningens förtrampade sak.
Det stora ämnet om rättfärdiggörelse
genom tron, som blivit så klart framställt av Luther, hade man nästan förlorat
ur sikte och ersatt med den katolska principen att förlita sig på goda gärningar
till frälsning. Whitefield och bröderna Wesley, som tillhörde statskyrkan,
strävade allvarligt efter att vinna Guds ynnest och hade fått lära, att den
kunde ernås genom en dygdig vandel och genom iakttagande av kristliga förordningar.
Då Charles Wesley en gång var
sjuk och trodde att döden närmade sig, blev han tillfrågad varpå han
grundade sitt hopp om evigt liv. Härtill svarade han: »Jag har sökt att tjäna
Gud efter bästa förmåga.» Då vännen som ställt frågan såg ut att inte
vara fullt tillfredsställd med svaret, tänkte Wesley: »Vad ‑ äro icke
mina bemödanden en tillräcklig grund för mitt hopp? Vill han taga ifrån mig
mina bemödanden? Jag har intet annat att lita på. »1
Så stort var det mörker som
hade lägrat sig över kyrkan, att det bortskymde försoningen, berövade
Kristus hans ära och vände människornas sinnen bort från deras enda hopp om
frälsning: den korsfäste Återlösarens blod.
Efter att ha blivit prästvigda
sändes John och Charles Wesley såsom missionärer till Amerika. Ombord på
samma fartyg var en grupp av mähriska bröder. Under vägen blevo de utsatta för
häftiga stormar, och då John Wesley stod ansikte mot ansikte med döden, kände
han att han icke hade förvissning om frid med Gud. De mähriska bröderna däremot
lade i dagen ett lugn och en förtröstan som voro främmande för honom.
»Jag hade länge förut», säger
han, »lagt märke till deras allvarliga uppförande. Sin ödmjukhet hade de
visat ständiga prov på. Nu var det tillfälle att pröva, huruvida de voro
befriade från fruktan såväl som stolthet, vrede och hämndlystnad.
Mitt under psalmsången, varmed
de började sin gudstjänst, bröt sjön in över oss, rev sönder storseglet,
översköljde skeppet och störtade in mellan däcken, liksom om det stora
djupet redan hade uppslukat oss. Ett förfärligt skrik hördes från engländarna,
men de mähriska bröderna fortsatte helt lugnt att sjunga. Jag frågade en av
dem efteråt: 'Var du icke rädd?' vartill han svarade: 'Nej, Gud ske lov!' Jag
frågade: 'Men voro inte kvinnorna och barnen rädda?' Han svarade milt: `Nej, våra
kvinnor och barn äro icke rädda för döden.'»2
Efter ankomsten till Savanna
vistades Wesley en tid hos de mähriska bröderna och fick ett djupt intryck av
deras kristliga uppförande.
Efter sin hemkomst till England,
där han fick undervisning av en mährisk predikant, kom Wesley till en klarare
uppfattning om biblisk tro. Han blev övertygad om att han måste uppgiva allt förlitande
på egna gärningar som ett medel till frälsning och att han måste förlita
sig på »Guds Lamm som borttager världens synd». Vid ett möte i Det mähriska
sällskapet i London
Under långa år av tröttsam
och tröstlös strävan — år av självförnekelse, försmädelse och förödmjukelse
— hade Wesley troget hållit fast vid sin enda föresats: att söka Gud. Nu
hade han funnit honom. Och han förstod att den nåd han strävat efter att
vinna genom bön och fasta, genom allmosor och självförsakelse, var en gåva
som skänktes »utan penningar och för intet».
Sedan han hade blivit befäst i
tron på Kristus, erfor han en brinnande önskan att överallt utbreda kunskapen
om Guds oförskyllda nåds härliga evangelium. »Jag betraktar hela världen
som mitt pastorat», yttrade han.
Wesley helgade sitt liv åt förkunnelsen
av de stora sanningar som han mottagit: om rättfärdiggörelse genom tron på
Kristi försonande blod och den helige Andes förnyande verk i hjärtat, varav följer
ett liv omdanat efter Kristi exempel.
Det var genom en långvarig och
djup personlig överbevisning om sitt eget förtappade tillstånd, som
Whitefield och bröderna Weslev blevo beredda för sitt verk. Och för att de
skulle kunna tåligt lida såsom goda Kristi stridsmän, hade de fått genomgå
sitt eldsprov av förakt, hån och förföljelse såväl vid universitetet som när
de begynte sin predikoverksamhet. Jämte några få andra som sympatiserade med
dem, blevo de av sina ogudaktiga medstuderande hånfullt kallade metodister —
en benämning som numera ett av de största kyrkosamfunden i England och Amerika
och andra länder betrakta som ärofull.
Det var en ojämn stig som dessa
Guds tjänare måste gå. Lärda och inflytelserika män brukade sin makt emot
dem. Efter en tids förlopp började många av prästerna visa en avgjord
fientlighet, och kyrkorna stängdes för budskapet och för dem som förkunnade
det. Prästernas uppträdande, i det de fördömde dem från predikstolen,
uppeggade mörkrets makter. Gång på gång undgick John Wesley döden genom ett
Guds nådesunden. När pöbeln uppeggades till raseri mot honom och ingen räddning
tycktes finnas, kom en ängel i mänsklig gestalt till honom. Pöbeln vek
tillbaka, ‑och Kristi tjänare gick trygg från platsen.
I dessa första tider måste
metodisterna — menige man så väl som predikanter ‑ lida hån och förföljelse
både från kyrkans medlemmar och från de uppenbart icke — religiösa, vilka
uppeggades genom falska framställningar. De drogos inför rätta rätten här
är endast ett namn, ty rätt och rättfärdighet voro sällsynta vid
domstolarna den tiden. Deras förföljare övade ofta våld mot dem. Pöbelhopar
gingo från hus till hus, förstörde bohag och annan egendom, plundrade efter
gottfinnande och uppträdde brutalt mot män, kvinnor och barn. I vissa fall
slog man upp offentliga kungörelser med uppmaning till dem som hade lust att hjälpa
till att slå sönder fönster och plundra metodisternas hus, att samlas på
angiven tid och plats. Dessa uppenbara brott mot både gudomlig och mänsklig
lag fingo passera opåtalt. En systematisk förföljelse utövades mot ett folk,
vars enda fel var att de sökte leda syndare från fördärvets väg in på
helighetens stig.
Det andliga förfall som visade
sig i England strax före Wesleys tid, var till stor del frukten av en
antinomistisk (lagfientlig) lära. Många gjorde gällande, att Kristus
avskaffat morallagen och att de kristna därför ej äro förpliktade att hålla
den — att en troende är frigjord från » goda gärningars träldom». Andra
som väl erkände lagens eviga giltighet, förklarade att predikanterna icke behövde
förmana folket att lyda dess föreskrifter, då de som Gud utvalt till frälsning
skulle »genom den gudomliga nådens. oemotståndliga tillskyndelse bliva ledda
till att öva fromhet och dygd», medan de som voro bestämda till evig förtappelse
»icke hade någon kraft att lyda Guds lag».
Till svar på påståendet att
tio Guds bud blivit avskaffade vid Kristi *död tillsammans med ceremoniallagen,
säger Wesley: »Morallagen som innehålles i de tio buden och som inskärpes av
profeterna, avskaffade Han icke. Avsikten med hans ankomst var icke att upphäva
någon del av denna. Det är en lag som aldrig kan upplösas, den står fast som
det trogna vittnet i himmelen . . . . Den har varit till från världens
begynnelse, skriven 'icke på tavlor av sten' utan i människobarnens hjärtan
vid skapelsen. Och fastän denna skrift, som en gång blev inristad med Guds
finger, nu till stor del är fördunklad av synden, kan den dock aldrig helt
utplånas — vi bevara alltid ett medvetande om gott och ont. Varje del av
denna lag måste fortfara att gälla för alla människor och till alla tider,
ty den är icke beroende av tid eller rum eller någon annan föränderlig omständighet,
utan den grundar sig på Guds natur och människans natur och på deras oföränderliga
förhållande till varandra.
'Jag har icke kommit för att
upphäva, utan för att fullborda.' . . . Hans mening på detta ställe (i överensstämmelse
med allt som står förut, och allt som följer efter) är otvivelaktigt denna:
Jag har kommit för att stadfästa den i dess fullhet, trots allt vad människor
ha att säga, jag har kommit för att bringa till full klarhet det som var
dunkelt i den, jag har kommit för att påvisa den sanna och fulla betydelsen av
varje del därav ‑att uppenbara längden och bredden, hela vidden av varje
bud som den innehåller, och höjden och djupet, den obegripliga renheten och
andligheten i alla dess delar. »4
Wesley framhöll den fullkomliga
harmonien mellan lagen och evangelium. »Det råder därför den innerligaste tänkbara
förbindelse mellan lag och evangelium. A ena sidan banar lagen ständigt väg för
och hänvisar oss till evangelium, och å andra sidan leder oss evangelium alltjämt
till en noggrannare uppfyllelse av lagen. Lagen bjuder oss till exempel att älska
Gud och älska vår nästa, vara ödmjuka, saktmodiga, heliga. Vi känna att vi
äro oförmögna till sådant, ja att 'för människor är det omöjligt'. Ylen
vi få syn på Guds löfte: han vill giva oss denna kärlek och göra oss ödmjuka,
saktmodiga och heliga. Vi tillägna oss detta evangelium, detta glädjebudskap,
det sker oss efter vår tro, och 'lagens krav uppfylles i oss' genom tron på
Kristus Jesus.»
»De främsta bland fiender till
Kristi evangelium», säger Wesley, »äro de som öppet och oförbehållsamt 'döma
lagen' och 'förtala lagen', som lära människorna att bryta (att upplösa
eller upphäva giltigheten av) icke allenast ett bud, det må vara det minsta
eller det största, utan alla buden med ett drag. . . Det mest förvånansvärda
i fråga om detta stora bedrägeri är, att de som låtit sig insnärjas däri
verkligen tro, att de ära Kristus genom att omstörta hans lag, och att de upphöja
hans verk, medan de omintetgöra hans lära. Ja, de ära honom alldeles som
Judas gjorde, när han sade: 'Hell dig, Rabbi!' och kysste honom. Att tala om
Kristi blod och beröva honom hans krona, att ringakta någon del av hans lag
under sken av att främja hans evangelium — vad är detta annat än att förråda
honom med en kyss. Ej heller kan någon i verkligheten undgå denna anklagelse,
om han predikar tron på ett sådant sätt att ,det direkt eller indirekt leder
till åsidosättande av lydnaden i något avseende, eller med andra ord: om han
förkunnar Kristus så att det upphäver eller i någon mån försvagar det
minsta av Guds bud. »5
Så här svarade Wesley dem som
påstodo, »att evangelii predikan motsvarar allt som var lagens syftemål » .
»Detta förneka vi alldeles. Det motsvarar icke lagens allra första ändamål,
nämligen att överbevisa människorna om synd och att väcka dem som ännu sova
på avgrundens brant. Aposteln Paulus säger att'genom lagen kommer kännedom om
synd', och icke förrän en människa blivit överbevisad om synd, kan hon
verkligen känna att hon behöver Kristi försonande blod. . . 'Det är icke de
friska som behöva läkare, utan de sjuka', säger vår Herre själv. Därför
är det orimligt att erbjuda dem läkare som äro friska eller åtminstone
inbilla sig vara det. Du måste först överbevisa dem om att de äro sjuka,
annars skola de icke tacka dig för din möda. Och lika orimligt är det att
framhålla Kristus för sådana som mena sig vara andligen friska och som aldrig
erfarit hjärtats förkrosselse.»6
Medan Wesley förkunnade evangelium om Guds nåd, sökte han sålunda i likhet med sin Mästare »göra lagen stor och härlig». Troget utförde han det verk Gud hade ombetrott honom, och härliga voro de frukter som det blev honom förunnat att se. Vid slutet av hans mer än 8o-åriga levnad — över ett halft sekel tillbragt som predikant ‑räknade hans avgjorda anhängare över en halv miljon själar. Men antalet av dem som genom hans verksamhet hade blivit upplyfta ur syndens förnedring till ett högre och renare liv, och av dem som genom hans förkunnelse uppnådde en större och rikare erfarenhet, skall aldrig bliva känt, förrän hela den återlösta skaran samlas i Guds rike. Hans liv framställer en ovärderlig lärdom för varje kristen. 0, att denne Kristi tjänares tro och ödmjukhet, hans outtröttliga iver, hans självuppoffring och gudhängivenhet finge uppenbara sig i församlingarna i vår tid!
I John
Whitehead: »Lite of the Rev. Charles Wesley » (2:dra amerikanska uppl. 1845),
sid. 102
2 Whitehead,
ibid., sid. 10.
3 Ibid., sid. 5
z.
4 Wesley's
Works, 25:te predikan.
5 Wesley's
Works, 25:te predikan.
6 Ibid., 35:te
predikan.