Läran om helgedomen blev den
nyckel som gav tillträde till hemligheten rörande missräkningen år 1844. Den
lade i dagen ett fullständigt sanningssystem, sammanhängande och harmoniskt.
Den visade även att Guds hand hade haft ledningen i den stora adventrörelsen,
på samma gång den uppenbarade närvarande plikter genom att klarlägga Guds
folks ställning och uppgift. Liksom Jesu lärjungar efter en förfärlig natt
av ängslan och missräkning blevo »glada, när de sågo Herren», så gladde
sig nu dessa som i tron hade förväntat hans andra ankomst. De hade väntat att
se honom i härlighet för att löna sina tjänare. När deras hopp förbyttes i
besvikelse, förlorade de Jesus ur sikte. Nu sågo de honom åter i det
allraheligaste som sin medlidsamme överstepräst, vilken snart skulle
uppenbara sig som deras konung och befriare.
Ljuset från helgedomen upplyste
det förflutna, det närvarande och det tillkommande. De visste att Gud hade
lett dem med sin osvikliga försyn. Fastän de i likhet med Jesu första lärjungar
inte själva förstått det budskap de förkunnade, så hade det i varje
avseende ägt sin riktighet. Genom dess förkunnande hade de förverkligat Guds
avsikt, och deras arbete hade icke varit fåfängt i Herren. Födda på nytt »till
ett levande hopp» kunde de fröjda sig »med en outsäglig och härlig glädje».
Såväl profetian i Dan. 8:14:
»Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma
till sin rätt igen», som den första ängelns budskap: »Frukten Gud och given
honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom», hänvisade till
Kristi tjänst i det allraheligaste, till det undersökande domsverket, och ej
till Kristi tillkommelse, då han skall förlossa sitt folk och förgöra de
ogudaktiga. Misstaget låg icke i uträkningen av de profetiska tidsperioderna
utan i uppfattningen av den händelse, som
skulle inträffa vid slutet av de 2300 dagarna. Till följd av detta misstag
hade de troende blivit gäckade i sina förhoppningar. Men allt vad profetian
hade förutsagt och allt vad Skriften gav dem rätt att förvänta, hade blivit
uppfyllt.
Just vid den tid de sörjde över
att deras hopp slagit fel, hade den händelse inträffat som budskapet förutsagt
och som måste inträffa, innan Herren kunde uppenbaras för att löna sina tjänare.
Kristus hade kommit — icke
till jorden, såsom de väntat, utan till det allraheligaste i Guds tempel i
himmelen, såsom det antyddes i förebilden. Med hänsyftning på denna tidpunkt
skildrar profeten Daniel, hur han kommer fram till »den gamle av dagar »: »Sedan
fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med
himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom».
Dan. 7:13 .
Denna ankomst omtalas även hos
profeten Malaki: »Med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I
åstunden, ja, förbundets ängel, som I begären, se, han kommer, säger Herren
Sebaot. » Herrens ankomst till sitt tempel skedde plötsligt, oväntat för
hans folk. De sågo icke efter honom där. De väntade att han skulle komma till
jorden »i lågande eld» för att låta »straffet drabba dem som icke känna
Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga». Mal. 3:1; 2
Tess. 1:8.
Kristi ankomst som vår överstepräst
till det allraheligaste för att rena helgedomen (Dan. 8:14), Människosonens
kommande till den gamle av dagar (Dan. 7:13) och Herrens ankomst till sitt
tempel, varom Malaki talar — det är tre olika skildringar av en och samma
sak. Denna händelse framställes även genom brudgummens ankomst till bröllopet,
såsom Kristus skildrar det i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 2 5 :te
kap.
I liknelsen i Matt. 22:dra kap.
möter oss samma bild, nämligen ett bröllop, och den undersökande domen
framställes tydligt som en akt som föregår bröllopet. Innan bröllopet äger
rum, går konungen in för att bese gästerna, för att se om alla äro iförda
bröllopskläder ‑ karaktärens fläckfria klädnad, tvagen och gjord vit
i Lammets blod: (Matt. 22:I I; Upp. 7:i4.) Den som ej består provet, blir
utkastad, medan alla som vid undersökningen befinnas ha bröllopskläderna på,
antagas av Gud och aktas värdiga att få del i hans rike och med honom sitta på
hans tron. Detta verk som bestar i att pröva karaktären och avgöra, vilka som
äro skickade för Guds rike, är detsamma som den undersökande domen — det
avslutande verket i helgedomen.
När detta undersökningens verk
är avslutat, när deras sak, som ned genom tiderna bekänt sig vara Kristi
efterföljare, blivit undersökt och avgjord — då, men heller inte förr,
skall prövotiden avslutas och nådens dörr stängas. Denna enda korta förklaring:
»De som voro redo, gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
igen», för oss sålunda ned genom Frälsarens sista avslutande tjänst till
den tid, då det stora frälsningsverket är fullbordat.
Såsom vi redan sett, var tjänsten
i den jordiska helgedomen en förebild till tjänsten i den himmelska. När översteprästen
under sin jordiska tjänstförrättning
på försoningsdagen gick in i det allraheligaste, upphörde tjänsten i den förra
avdelningen. Guds befallning var: »Ingen människa får vara i uppenbarelsetältet,
från den stund då han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända
till dess han har gått ut.» 3 Mos. 16:17. Då Kristus trädde in i det
allraheligaste för att utföra den sista delen av försoningsverket, upphörde
hans tjänst i den första avdelningen. När översteprästen i den förebildliga
tjänsten på försoningsdagen lämnade det heliga, trädde han inför Guds åsyn
för att frambära syndoffrets blod för alla dem i Israel, som verkligen ångrade
sina synder. Sålunda hade Kristus endast fullbordat en del av sitt verk som vår
medlare för att börja en annan del av detta sitt verk. Och han åberopar ännu
alltjämt sitt blod inför Fadern till syndares frälsning.
Nu förstod man tillämpningen
av de ord, som Kristus i Uppenbarelseboken riktar till sin församling just vid
denna tid: »Så, säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids
nyckel', han som 'upplåter och ingen kan tillsluta', han som 'tillsluter och
ingen upplåter': .Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en
öppen dörr, som ingen kan tillsluta.» Upp. 3 :7, 8.
De vantrogna judarnas tillstånd
är belysande för den ställning, vari de likgiltiga och otrogna så kallade
kristna befinna sig, vilka självvilligt äro okunniga om vår barmhärtige Översteprästs
verk. När översteprästen i den förebildliga tjänsten gick in i det
allraheligaste, skulle hela Israel församla sig omkring helgedomen och på det
mest allvarliga sätt ödmjuka sina själar inför Gud, att de måtte få förlåtelse
för sina synder och ej bli utrotade från församlingen. Huru mycket viktigare
är det då ej, att vi nu på denna motbildliga försoningsdag förstå vår Översteprästs
verk och känna de plikter vi ha att utföra.
Människorna kunna ej ostraffat
förkasta de varningar som Gud i sin nåd sänder dem. Ett budskap från
himmelen sändes till världen på Noas tid, och människornas frälsning var
beroende av deras förhållande till detta budskap. Emedan de förkastade
varningen, vek Guds Ande bort från det syndiga släktet, och de omkommo genom
floden. På Abrahams tid upphörde nådens röst att tala till de brottsliga invånarna
i Sodom, och alla med undantag av Lot, hans hustru och två döttrar blevo förtärda
av elden, som föll ned från himmelen. Så var det också på Kristi tid. Guds
Son förklarade för de otrogna judarna i det släktet: »Edert hus skall lämnas
eder öde.» Matt. 23:3 8. Med hänsyftning på de yttersta dagarna säger samma
mäktiga röst om dem som »icke gåvo kärleken till sanningens rum, så att de
kunde bliva frälsta»: »Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt,
så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa
som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.
» 2 Tess. 2:10—12. Eftersom de förkasta Guds ords lärdomar, tar han sin
Ande bort från dem och prisgiver dem åt de villfarelser de älska.