Den väldiga kamp mellan ljus
och mörker, som har pågått i nära sex tusen år, skall snart avslutas: Den
onde fördubblar därför sina ansträngningar att omintetgöra Kristi verk för
människorna och fånga själar i sina snaror. Vad han söker uppnå är att hålla
människorna i mörker och obotfärdighet, till dess att Frälsarens medlartjänst
är fullbordad och det inte längre finns något offer för synd.
När man inte gör någon särskild
ansträngning att motstå Satans makt, när likgiltighet härskar i kyrkan och världen,
då är han lugn; då är det ingen fara, att han mister dem som äro fångna
under hans vilja. Men när uppmärksamheten riktas på de eviga tingen och själen
spörjer: »Vad skall jag göra för att bli frälst?» då är han genast till
hands och söker att mäta sin kraft med Kristi kraft och motarbeta den helige
Andes inflytande.
Den heliga Skrift berättar, att
då Guds änglar vid ett visst tillfälle kommo för att inställa sig för
Herren, kom också Satan med bland dem Job 1:16). Han kom inte för att
tillbedja den evige Konungen utan för att främja sina egna onda planer mot de
rättfärdiga. I samma avsikt är han närvarande, när människorna samlas för
att tillbedja Gud. Även om han döljer sig för vår blick, verkar han dock med
all flit för att vinna herravälde över de tillbedjandes sinnen. Likt en
skicklig fältherre uppgör han sina planer på förhand. Den som bäst behöver
varningen, blir upptagen med en eller annan affärsangelägenhet eller blir han
på annat sätt förhindrad att höra de ord, som kunde bliva för honom en
livets lukt till liv.
Eller den onde ser, att Herrens
tjänare äro nedtryckta på grund av det andliga mörker, som folket är inhöljt
i. Han hör deras. innerliga böner om gudomlig nåd och kraft till att bryta
likgiltigheten, sorglöshetens och overksamhetens trollmakt, och med förnyad
iver gör han bruk av sina konstgrepp. Han frestar människorna till att giva
efter för aptitens krav eller. att hänge sigåt andra njutningar och förslöar
därigenom deras sinnen, så att de ej kunna fatta de ting som de bäst behöva
lära.
Satan vet ganska väl, att alla
som han kan förleda till att försumma bön och bibelstudium, skola duka under
för hans angrepp. Därför hittar han på alla möjliga ting som kunna upptaga
sinnet. Det har alltid funnits en klass av människor med gudsfruktans. sken,
som i stället för att gå framåt i sanningen göra det till sin religion att
söka upptäcka ett och annat karaktärsfel eller någon. villfarelse hos dem,
som de inte äro överens med. Sådana människor äro den ondes bästa medhjälpare.
Brödernas anklagare äro ej få, och de äro alltid tillhands, när Gud verkar
och när hans tjänare bringa honom sann hyllning. De inlägga en oriktig
betydelse i deras ord och handlingar som älska och lyda sanningen. De mest
allvarliga, nitiska och . självförnekande Kristi tjänare kunna de framställa
som bedragare eller som bedragna. Deras. verk är att misstyda bevekelsegrunden
till varje god och ädel handling, att utsprida beskyllningar och väcka
misstankar hos de oerfarna. På varje upptänkligt sätt söka de få det som är
rent och rättfärdigt att betraktas som orent och bedrägligt.
Men ingen behöver ta fel på
dem. Det är lätt att upptäcka, vilkens barn de äro, vilkens exempel de följa
och vems verk de utföra. »Av deras frukt skolen I känna dem. » Deras
handlingssätt liknar Satans, den giftige bakdantarens, »våra bröders åklagare».
Matt. 7:16; Upp. 12: 10.
Den store förföraren har många
redskap, som äro redo att förkunna allt slags villfarelse för att insnärja
själar — falska läror, som äro avpassade efter deras olika smak och
mottaglighet som han vill störta i fördärvet. Det är hans plan att få in i
församlingen oomvända och skrymtaktiga element, som kunna uppmuntra till
tvivel och otro och som kunna stå hindrande i vägen. för alla som önska se
Guds verk gå framåt till seger och själva önska segra med. Många som icke
ha någon verklig tro på Gud eller på hans ord, gå in på vissa
sanningsprinciper och gå och gälla för att vara kristna, och sålunda f °a
de tillfälle att framhålla sina villfarelser som Skriftens lära.
Den åsikten att det är utan
betydelse vad en människa tror, utgör en av den ondes verkningsfulla förförelser.
Han vet att sanningen, i kärlek mottagen, helgar själen, och därför söker
han beständigt ,ersätta den med falska teorier, fabler, »ett annat evangelium».
Anda från begynnelsen ha Guds tjänare måst kämpa mot falska lärare, förkunnare
av villfarelser och skadliga läromeningar. Elia, Jeremia och Paulus bekämpade
bestämt och oförskräckt dem som vände människorna bort från Guds ord. Den
liberala åsikt som anser en sant kristlig tro för att vara oväsentlig, fann
ingen sympati hos dessa sanningens helgade förkämpar.
De oklara och sällsamma
tolkningar av Skriften och de många motstridiga teorier angående tron, som man
påträffar inom kristenheten, äro vår store motståndares verk för att förvirra
själar, så att de ej skola se sanningen. Den oenighet och söndring, som är rådande
bland de kristna kyrkosamfunden, har till stor del sin grund i den allmänna
seden att förvränga Skriften i ändamål att stödja en eller annan älsklingsteori.
I stället för att sorgfälligt och med ödmjukt sinne granska Guds ord för
att lära känna hans vilja söka många blott och bart att upptäcka något som
är märkvärdigt och originellt.
För att stödja villfarande läromeningar
eller okristliga bruk lösrycker man ofta bibelställen ur deras sammanhang och
anför kanhända hälften av en enda vers för att bevisa sitt påstående,
medan den andra delen av versen skulle kunna bringa en helt motsatt mening i
dagen. Med ormens listighet förskansar man sig bakom lösryckta uttryck, som
genom misstolkning anpassas efter ens köttsliga önskan. Sålunda förvränger
mången avsiktligen Guds ord. Andra som ha en livlig fantasi gripa bildspråk
och symboler, som brukas i den heliga Skrift, och tyda dem i överensstämmelse
med sin egen inbillning och med ringa hänsynstagande till mottot: Skriften sin
egen tolk, och sedan framställa de sina påfund som Bibelns lära.
När någon inlåter sig på att
granska Skriften utan att vara besjälad av en bedjande, ödmjuk och läraktig
ande, bli de enklaste såväl som de mest svårförstådda bibelord berövade.
sin rätta mening. Påvekyrkans ledare t. ex. välja sådana delar av Skriften,
som bäst tjäna deras syften, utlägga dem efter eget gottfinnande och framställa
dem sedan för folket, medan de förvägra andra rättigheten att läsa Bibeln
och själva tränga in i dess heliga sanningar. Hela Bibeln borde ges åt
folket, just sådan den är.
Genom talet om andlig liberalism
förblindas människornas sinnen för motståndarens påfund, medan han
oavbrutet strävar att uppnå sin avsikt. I den mån han lyckas få Bibeln
utbytt mot mänskliga spekulationer, blir Guds lag åsidosatt, och kristenheten
kommer under syndens träldom, medan man ger sig ut för att vara fri.
Den vetenskapliga forskningen
har blivit en förbannelse för många. Gud har låtit en flod av ljus strömma
ut över världen genom nya upptäckter på vetenskapens och konstens område.
Men i sina försök att utforska förhållandet mellan vetenskap och
uppenbarelse bli även de största andar förvirrade, om de inte i sin forskning
äro vägledda av Guds ord.
Den mänskliga kunskapen såväl
i fråga om materiella som andliga ting är ensidig och ofullkomlig, och därför
äro många ej i stånd att få sina vetenskapliga synpunkter att stämma överens
med Bibeln. Det som endast är teorier och spekulationer antages av många som
vetenskapliga fakta, och de anse, att Guds ord skall prövas med vad » den
falskeligen så kallade kunskapen» lär. i Tim. 6:20.1
Skaparen och hans verk går över deras fattningsförmåga, och när de inte
kunna förklara dem med naturlagarna, anse de Bibelns berättelser vara otillförlitliga.
De som betvivla Gamla och Nya testamentets trovärdighet, gå ofta ett steg längre
och draga Guds tillvaro i tvivelsmål, medan de tilllägga naturen allmaktens
egenskap. Men när de låtit ankaret gå, lämnas de att driva omkring bland
otrons klippor.
Således fara många vilse från
tron och förföras av djävulen. Människor ha försökt att bli klokare än
Skaparen. Mänsklig filosofi har försökt att utforska och förklara
hemligheter, som aldrig i evighet skola bli uppenbarade. Om människorna blott
ville söka utforska och förstå, vad Gud har kungjort angående sig själv och
sina avsikter, skulle de få en sådan inblick i Herrens majestät, i hans härlighet
och makt, att de insåge sin egen litenhet och vore tillfreds med det som blivit
uppenbarat för dem och deras barn.
De som åsidosätta Guds ord av
hänsyn till egen bekvämlighet och världens gunst, skola överlåtas åt sig
själva att antaga fördärvliga villfarelser som kristlig sanning. De som uppsåtligt
förkasta sanningen, skola omfatta varje upptänklig form av villfarelse. Medan
man ser med fasa på ett bedrägeri, skall man beredvilligt omfatta ett annat. I
det aposteln Paulus talar om en klass av människor, som ej »gåvo kärleken
till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta», säger han: »Därför sänder
Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att
de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan
funnit behag i orättfärdigheten.» 2 Tess. 2:10—12. Med en sådan varning för
ögonen höves det oss att vara på, vår vakt med hänsyn till vilka läror vi
antaga.
Ett av den store förförarens
mest verksamma medel är spiritismens vilseledande lära och bedrägliga under.
Förklädd till en ljusets ängel lägger han ut sina garn, där man minst anar
det. Om människorna blott ville läsa Guds bok under allvarlig bön att förstå
den, så skulle de ej lämnas i mörker att antaga falska läror. Men när de förkasta
sanningen, bli de ett byte för bedragaren.
En annan farlig villfarelse möter
oss i den lära, som förnekar Kristi gudom och påstår, att han ej hade någon
tillvaro, innan han kom till denna jord. Den läran får ett välvilligt
mottagande av en stor del människor, som bekänna sig tro Bibeln. Men den innebär
en direkt motsägelse till Frälsarens tydliga uttalanden angående sitt förhållande
till Fadern, sin gudomliga natur och föruttillvaro. Ingen kan hylla den utan
att göra sig delaktig i den mest ödesdigra förvrängning av Skriften. Den
icke blott förringar människornas begrepp om återlösningsverket, utan den
undergräver tron på Bibeln som en uppenbarelse från Gud. På samma gång läran
därigenom blir farligare, blir den svårare att vederlägga. Om människorna förkasta
Skriftens inspirerade vittnesbörd rörande Kristi gudom, så är det fåfängt
att dryfta frågan med dem, ity att de mest avgörande argument ej skola kunna
övertyga dem. »Men en'själisk' människa tager icke emot, vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste
utgrundas på ett andligt sätt.» z Kor. 2:14. Ingen som hyllar nämnda
villfarelse, kan ha en rätt uppfattning om Kristi karaktär eller om hans
mission och ej heller om Guds stora plan för människornas återlösning.
Ännu en lömsk och farlig
villfarelse, som hastigt utbreder sig, är den åsikten, att Satan inte
existerar som ett personligt väsen, utan att namnet brukas i Skriften bara som
en beteckning för människans onda tankar och begär.
Den lära som vitt och brett
ljuder från predikstolar, att Kristi andra ankomst är hans ankomst till varje
enskild människa vid döden, är en uppfinning som är anlagd på att leda människornas
tankar bort från hans personliga återkomst på himmelens skyar. I många år
har Satan förkunnat: »Se, han är inne :i huset.» Matt. 24:23—26. Och många
själar ha gått förlorade, emedan de antagit detta bedrägeri.
En världslig vishet lär än
vidare, att bönen ej är av väsentlig betydelse:‑ Vetenskapen påstår
att det ej kan förekomma rågot verkligt svar på bön, att sådant skulle
strida mot naturlagarna, vara ett under, och att under ej existera. Universet
styres, säga de, efter fastställda lagar, och Gud gör intet som är i strid
med dessa. Sålunda framställa de Gud, som om han vore bunden av sina egna
lagar ‑ som om gudomliga lagar kunde begränsa Guds frihet. En sådan lära
strider mot Skriftens vittnesbörd. Gjorde inte Kristus och hans apostlar
underverk? Samme medlidsamme Frälsare lever ännu, och han är lika villig att
lyssna till trons bön, som då han i synligt måtto vandrade bland människorna.
Det naturliga samverkar med det övernaturliga. Det .ingår som ett led i Guds
plan, att han som svar på trons bön giver oss det, som han inte skulle ge, om
vi ej bådo honom därom.
Otaliga äro de villfarande läror
och vidunderliga föreställningar, som göra sig gällande inom de kristna
kyrkosamfunden. Det är omöjligt att beräkna de onda följderna av att flytta
ett enda av de gränsmärken, som Guds ord har fastställt. Endast få av dem
som våga göra detta, stanna vid att förkasta blott en sanning: de flesta gå vidare och åsidosätta den ena sanningsprincipen
efter den andra, tills de bli verkliga fritänkare.
De villfarelser som nutidens
teologiska uppfattningar inrymma ha åstadkommit tvivel hos mången själ, som
annars skulle ha trott på Skriften. Det är omöjligt för en del att antaga lärosatser,
som i hög grad kränka deras begrepp om rättvisa, barmhärtighet och godhet.
Och eftersom sådana lärosatser framställas såsom bibliska, kunna de ej anse
Bibeln vara Guds ord.
Och detta är vad den onde söker
att uppnå. Han önskar.ingenting hellre än att få tillintetgöra förtroendet
till Gud och hans ord. Satan går i
spetsen för tvivlarnas stora här, och han verkar med all sin makt för att
locka själar till sina led. Det håller på att bli modernt att tvivla. En stor
del människor betrakta Guds ord med misstro av samma skäl, som de hysa misstro
till dess Upphovsman: emedan det bestraffar och fördömer synd. De som inte äro
villiga att efterkomma dess krav, söka att omstörta dess auktoritet. När de läsa
bibelordet eller lyssna till dess lärdomar, så göra de det blott för att
finna fel med Skriften eller med predikan. Inte så få bli fritänkare för att
kunna rättfärdiga eller ursäkta sig själva i sin pliktförgätenhet. Andra
hylla skeptiska idéer av stolthet eller av maklighetsskäl. Då de äro allt för
makliga för att kunna utmärka sig genom att uträtta något hedervärt, något
som kräver ansträngning och självförnekelse, söka de skaffa sig rykte om överlägsen
visdom genom att kritisera Bibeln.
Gudsordet bär i sig självt
tillräckliga bevis på gudomligt ursprung. De stora sanningar som angå vår återlösning,
äro tydligt framställda. Vägledd av den helige Ande, vilken är utlovad åt
alla som uppriktigt bedja därom, kan envar förstå dessa sanningar. Gud har
givit människorna en orubblig grundval att bygga sin tro på.
Medan Gud har givit överflödande
bevis för tron, skall han dock aldrig undanröja alla ursäkter för otron. Den
som söker efter något att bygga sina tvivel på, skall finna det. Och de som vägra
att antaga och lyda Guds ord, till dess varje invändning blivit tillbakavisad
och det inte längre finns någon anledning till tvivel, skola aldrig komma till
ljuset.
För dem som uppriktigt önska
att bli befriade från tvivel, finnes endast en sak att göra. I stället för
att inta en kritisk och tvivlande ståndpunkt ifråga om det som de ej förstå,
böra de akta på det ljus som redan skiner på deras väg, och så skola de få
mera ljus. Må de utföra varje plikt, som de klart uppfattat, så skola de bli
i stånd att förstå och utföra de plikter, med hänsyn till vilka de nu hysa
tvivel.
Den onde är i stånd till att
framställa en efterapning, som har så stor likhet med‑ sannungen, att de
som vilja låta sig bedragas och som önska undgå den självförnekelse och
uppoffring sanningen kräver, lätt bliva bedragna. Men det är omöjligt. för
honom att behålla makten över en enda själ, som uppriktigt önskar lära känna
sanningen, vad det än må kosta. Kristus är sanningen, och han är »det sanna
ljuset, det som lyser över alla människor». Sanningens Ande har blivit sänd
för att leda människor till hela sanningen. Och Guds Son betygar: »Söken,
och I skolen finna.» »Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå,
om denna lära är från Gud.» Joh. 1:9; Matt. 7:7; Joh. 7: I 7.
Varken onda människor eller djävlar
kunna förhindra Guds verk eller avskära Guds folk från. hans närvaro, om de
med ödmjuka och botfärdiga hjärtan bekänna och övergiva sina synder och i
tro tillägna sig hans förlåtelse. Varje frestelse, varje motstridigt
inflytande, det må vara uppenbart eller hemligt, karl med framgång bekämpas.
»Icke genom någon människas styrka och kraft skall det ske, utan genom min
Ande, säger Herren Sebaot. » Sak. 4:6.
Satan vet mycket väl att den
svagaste själ, som förbliver i Kristus, är starkare än mörkrets härskaror.
Han vet även att han skulle möta motstånd, om han ginge öppet till väga. Därför
söker han draga korsets stridsmän bort från deras starka befästningar, medan
han ligger i bakhåll med sina styrkor, färdig att förgöra alla som våga sig
in på hans område. Endast när vi ödmjukt förlita oss på Gud och lyda alla
hans befallningar, kunna vi vara säkra.
1 Eng. bibelövers.:
»den falskeligen så kallade vetenskapen». — Övers. anm.