TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

Guds folks befrielse


När de mänskliga lagarnas skydd undandrages dem som lyda Guds lag, skall man i olika länder samtidigt vidta åtgärder för att bringa dem om livet. När den utsatta tiden närmar sig, skall man sammangadda sig för att utrota dessa förhatliga människor. Man skall besluta sig för att på en gång rikta ett avgörande slag mot dem för att bringa till tystnad de röster, av vilka man blivit motsagd och tillrättavisad. Guds folk — av vilka somliga befinna sig i fängelse, medan andra äro gömda på ensliga platser i skogarna eller bland bergen, fortsätta att bedja om Guds beskydd. Det är just nu i denna stund av yttersta nöd, som Israels Gud skall träda emellan och befria sitt folk.

»Då skolen I sjunga såsom i en natt då man firar högtid, och edra hjärtan skola glädja sig, såsom när man under flöjters ljud tågar upp på Herrens berg, upp till Israels klippa. Och Herren skall låta höra sin röst i majestät och visa huru hans arm drabbar, i vredesförgrymmelse och med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar.» Jes. 30:29, 30.

Det är midnatt, då Gud uppenbarar sin makt för att befria sitt folk. Tecken och under visa sig i snabb följd. De ogudktaiga betrakta scenen med fasa och bestörtning, medan de rättfärdiga med högtidlig glädje skåda tecknen till sin förlossning. Allt i naturen tycks ha avvikit från sin vanliga gång. Floderna upphöra att flyta. Mörka och tunga skyar uppstiga på himmelen och stöta mot varandra. Mitt på den hotfulla himmelen finnes en ljus sky av obeskrivlig härlighet. Härifrån höres Guds stämma lik bruset av många vatten förkunna: »Det är gjort.» Upp. 16:17.

Denna röst skakar himmelen och jorden. En stor jordbävning inträffar »så våldsam och så stor, att dess like icke förekommit, alltsedan människor blevo till på jorden». Firmamentet tycks öppna och tillsluta sig och härligheten från Guds tron strålar igenom. Bergen skakas liksom ett träd för vinden, och lösryckta klippblock slungas åt alla håll. Man hör ett dån av en annalkande storm. Havet piskas upp till raseri, och stormen ryter lik onda andar, som äro ute för att fördärva. Hela jorden häver sig som havet i storm. Dess yta rämnar, dess grundvalar darra, färdiga att störta samman. Bergskedjor sjunka ned. Bebodda öar försvinna. Hamnstäder som likna Sodom i gudlöshet, uppslukas av de rasande vattenmassorna.

Gud kommer ihåg det stora Babylon, så att han räcker det »kalken med sin stränga vredes vin». »Stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen» och utförde sitt förstörelseverk. Jordens stoltaste städer ödeläggas. De kostbara palats, på vilka jordens stormän slösat sina rikedomar för att förhärliga sig själva, sönderfalla i ruiner inför deras ögon. Fängelsemurarna omstörtas, och Gud förlossar sitt folk som på grund av sin tro hållits i fängelse.

Gravarna öppnas, och »många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till evigt liv och somliga till smälek och evig blygd». Dan. 12:2. Alla som dött i tron på den tredje ängelns budskap uppstå förhärligade ur graven för att höra Guds fridsförbund med dem som hålla hans lag. »Allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava stungit honom», dessa som hånade honom och bespottade honom under hans dödsångest, och de som voro hans sannings och hans folks bittraste motståndare uppstå för att skåda honom i hans härlighet och se den ära, som han visar dem som varit honom trogna och lydiga.

Genom en rämna i molnen lyser en stjärna, som på grund av det omgivande mörkret strålar med mångdubbel glans. Denna stjärna bådar hopp och glädje för Herrens trogna, men sorg och vrede för Guds lags överträdare. De som uppoffrat allt för Kristus, ha nu funnit tillflykt i Herrens kamrars gömma. De ha blivit prövade och ha inför världen och sanningens fiender visat trohet mot honom, som led döden för dem.

En underbar förändring har skett med dem som mitt under det döden stirrat dem i ansiktet, ha bevarat sin rättsinnighet. De ha plötsligt blivit befriade från det bittra och grymma tyranni som människor, förvandlade till demoner, hållit dem i. Deras ansikten som. nyligen voro så bleka, ängsliga och tärda, stråla nu av förundran, tro och kärlek. Deras röster blandas i en jublande segersång: »Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi icke frukta, om än .jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. » Ps. 46:2—4.

Medan denna sång av helig förtröstan uppstiger till Gud, dra molnen sig tillbaka, och den stjärnklara himmelen framträder obeskrivligt härlig i jämförelse med de svarta, hotande molnen runt omkring. Den himmelska stadens härlighet lyser genom de vidöppna pärleportarna.

Det är omöjligt att beskriva den fasa och förtvivlan som de ripas av, som trampat Guds heliga bud under sina fötter. Herren gav dem sin lag. De kunde ha speglat sin karaktär i den och lärt inse sin ofullkomlighet, medan det ännu var tid till ånger och bättring, men för att vinna världens ynnest åsidosatte de Guds bud och lärde även andra att överträda dem. De ha sökt att tvinga Guds folk att vanhelga hans sabbat, nu dömas de av den lag de ha föraktat. Med fasa se de nu tydligt, att de äro utan ursäkt.

De valde själva vem de ville tjäna och tillbedja. »I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom. » Mal. 3:18.

Konungen kommer.

Snart ser man i öster en liten mörk sky, omkring hälften så stor som en mans hand. Detta är den sky som omger Frälsaren och som på avstånd tyckes vara insvept i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. Under högtidlig tystnad se de skyn närma sig jorden och bli alltmer skinande och härlig, till dess den utgöres av en stor vit sky, vars undersida liknar en förtärande eld, medan förbundets regnbåge välver sig över den.

Jesus kommer som en mäktig segerherre. Han nedstiger ej som »smärtornas man» för att dricka förnedringens och lidandets bittra kalk, utan som himmelens och jordens. segerherre för att döma levande och döda. Han heter »trofast och sannfärdig» och han »dömer och strider i rättfärdighet». Och honom följa de himmelska härskarorna. Hela firmamentet tyckes ,vara uppfyllt av lysande väsen — »tusen gånger tusen och tio tusen gånger tio tusen».

Ingen jordisk penna kan beskriva denna scen, ingen mänsklig tanke föreställa sig detta skådespels prakt. »Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full. Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom. » Hab. 3 :3,4. När denna levande sky närmar sig, skådar varje öga Livets Furste. Ingen törnekrona vanställer hans huvud, utan härlighetens diadem vilar på hans heliga änne. Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. »Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: 'Konungarna, konung och herrarnas herre.'»

I hans närvaro bli »alla ansikten gulbleka» (Jer. 30:6), och de som förkastat Guds nåd erfara fasan av en evig förtvivlan. »Förfärade hjärtan och skälvande knän! Darrande länder allestädes! Allas ansikten hava skiftat färg. » Nah. 2:10. De rättfärdiga utropa bävande: »Vem kan bestå?»

Änglarnas sång upphör och en stunds högtidlig tystnad inträder. Därpå höres Jesus säga: »Min nåd är dig nog. ». De rättfärdigas anleten stråla och glädje fyller varje hjärta. Änglarna anslå en högre ton och sjunga ånyo, i det de närma sig jorden.

Konungarnas konung kommer i en sky, omgiven av flammande eld. »Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas ihop; och alla berg och öar flyttades bort från sin plats. » »Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk. » Upp. 6:14; Ps. 50:3, 4..

»Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och klipporna: 'Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?'» Upp. 6:15 —17.

Illasinnade människors hån och spe ha upphört, lögnaktiga läppar ha tystnat. Vapnens brak och stridens tumult och krigslarmet, då »manteln sölades i blod», ha upphört. Ingenting höres nu utom ljudet av bön och gråt och klagan. Från läppar som helt nyligen fällt hånande ord, skall ropet tränga: »Deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?» De ogudaktiga anropa bergen och klipporna att falla över dem och skyla dem för hans ansikte, som de föraktat och förkastat.

De förnimma den röst som förmår genomtränga dödens portar. Hur ofta ha de ej hört denna milda, ömma stämma kalla dem till omvändelse! Hur ofta ha de ej hört den i en väns, en broders, i Frälsarens bevekande förmaningar! För dem som förkastat Herrens nåd, kan ingen röst vara mera full av anklagelse och dom än den, som så länge vädjat till dem: »Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö?» Ack, att det vore för dem en främlings röst! Herren säger: »Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag, räckte ut min hand, eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning, därför skall jag ock le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer som I frukten. » . Ords. 1:24, 25 .

Denna röst väcker minnen till liv, som de gärna skulle vilja utplåna — föraktade varningar, försmådda kallelser, försummade tillfällen.

Här finna vi dem som hånat Kristus under hans förnedring. Med skakande kraft påminna de sig Frälsarens ord under hans lidande, då han på översteprästens utmaning svarade: »Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar. »Matt. 26:64. Itu se de honom i hans härlighet, och de skola även få se honom på Maktens högra sida.

De som förhånade hans ord, då han sade sig vara Guds Son, stå nu mållösa. Där står den högmodige Herodes, som gjorde narr av Jesu konungsliga titel och befallde de hånande soldaterna att kröna honom till konung. Där stå de män som med oheliga händer iförde honom purpurmanteln, satte törnekronan på hans heliga huvud och en spira i hans hand, som icke höjdes till motvärn — dessa som föllo på knä för honom för att håna och begabba honom. De män som slogo och spottade Livets Furste i ansiktet, vända sig nu bort från hans genomträngande blick och söka fly undan hans närvaros överväldigande härlighet. De som slogo spikarna genom hans händer och fötter och de krigsmän som stucko spjutet i hans sida, se nu dessa märken med fasa och samvetskval.

I varje människas liv, som förkastat sanningen, givs det stunder då samvetet vaknar och påminner om ett liv i skrymteri och då själen plågas av gagnlös ånger. Men ej kan detta jämföras med den ånger, som griper de ogudaktiga på den dag, då över dem kommer såsom ett stormväder den nöd och ångest som de frukta. De som velat förgöra Kristus och hans trogna folk, se nu den härlighet som vilar över dem. Mitt under deras förskräckelse höra de de heligas röster som utropa: »Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss.» Jes. z 5 :9.

De dödas uppståndelse.

Medan jorden bävar, blixtar ljunga och åskan dundrar, återkallar Guds Sons röst de rättfärdiga döda till livet. Hans blick sveper över deras gravar. Sedan lyfter han sin hand mot himmelen och utropar: »Valenen upp, vaknen upp, I som soven i mullen, och stån upp!» Överallt på jorden skola de rättfärdiga döda höra denna röst, och de som höra den skola leva. Hela jorden skall genljuda av fröjderop, då den stora skaran av frälsta från alla nationer, släkten, tungomål och folk utträder ur dödens fängelse, iklädda oförgänglig härlighet, och utbrister: »Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? »

Alla uppstå med den eviga ungdomens hälsa och kraft. I begynnelsen skapades människan till Guds avbild icke blott med hänsyn till karaktären utan även till gestalt och anletsdrag. Synden fördärvade och nästan utplånade den gudomliga bilden, men Kristus kom och återställde det som gått förlorat, och han skall förvandla vår förnedringskropp och göra den lik: hans härlighetskropp. Denna dödliga, förgängliga gestalt, som en gång var befläckad av synden, blir fullkomlig, skön och odödlig. All vanskaplighet och alla brister äro borta. De sista märkena av syndensförbannelse skola avlägsnas och de kristtrogna skola framstå i »Herren, vår Guds ljuvlighet». De skola återspegla sin Herres fullkomliga bild i ande, själ och kropp. 0 underbara återlösning, som man så länge talat om, så länge hoppats på och så länge tänkt på med brinnande längtan, men aldrig till fullo kunnat fatta!

De levande rättfärdiga förvandlas »i ett nu, i ett ögonblick ». Vid ljudet av Guds Sons röst förhärligas de och erhålla odödlighet, varefter de tillika med de uppståndna heliga bortryckas i skyar Herren till mötes i luften. Anglar »skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra». Små barn föras av änglar till sina mödrar och läggas i deras armar. Vänner som länge varit skilda genom döden, förenas för att aldrig mera skiljas och under jubelsånger uppfara de till Guds stad.

Segervinnarna krönas.

Innan de intåga i det nya Jerusalem, överräcker Frälsaren åt sina efterföljare segerns emblem och förlänar dem tecknet på deras kungliga värdighet. Den förhärligade skaran samlas om­kring Konungen, vilkens majestätiska gestalt ses av alla — änglar och återlösta — och vilkens ansikte strålar av innerlig kärlek till dem. Varje öga i de återlöstas otaliga skara är fäst på honom, de skåda alla hans härlighet. Med sin högra hand sätter Jesus här­lighetens krona på segervinnarens huvud. Var och en får en krona, på vilken står hans eget nya namn jämte denna inskrift: »Helgad åt Herren. » Envar får segerns palm och den skinande harpan.

Obeskrivlig hänförelse genomströmmar varje hjärta och varje stämma höjes i lov och pris: »Honom som har älskat oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter». Upp. 1:5, 6.

Intåget i Guds stad.

Framför den återlösta skaran ligger den heliga staden. Jesus öppnar pärleportarna, och med outsäglig kärlek välkomnar han sina trogna till deras »Herres glädje». Frälsarens glädje består däri, att han i härlighetens rike får se de själar, som blivit frälsta genom hans lidande och förnedring. Och de återlösta skola dela hans glädje, då de i de saligas skara få se dem de genom sina böner, sitt arbete och sin kärleksfulla uppoffring vunnit för Kristus. Isär de samlas omkring den stora, vita tronen, svall outsäglig salighet fylla deras hjärtan, då de se dem de vunnit för Kristus och finna att dessa vunnit andra och dessa senare åter andra alla äro nu bärgade i fridens hamn. De lägga sina kronor ned inför Jesu fötter och prisa honom genom ändlösa evigheter.

På kristallhavet framför tronen — det glashav, som. genomstrålas av Guds härlighet, liksom vore det blandat med eld ‑ församlas den skara som har »vunnit seger över vilddjuret, med dess bild och dess namns tal ». Upp. I S :2. »Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt, i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. » De ha sett jorden ödeläggas av hunger och pest, då solen fick makt att bränna människorna med stor hetta, och de ha själva utstått lidande, törst och hunger. Men nu skola de icke »mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon». Upp. 7:15 — I 7

Fostrade i lidaiidets skola.

I alla tider ha Kristi utvalda blivit fostrade och utbildade i lidandets skola. På jorden var deras levnadsstig smal, de luttrades i prövningens ugn. För Kristi skull utstodo de motstånd, hat och spe. De följde sin mästare i stridens hetta, de uthärdade självförnekelse och erforo bitter missräkning. Genom egen smärtsam erfarenhet lärde de känna syndens onda natur, dess makt och elände, och de betraktade den med avsky. Tanken på det stora offret för befrielsen från synden förödmjukar dem i deras egna ögon och fyller deras hjärtan med en jublande tacksamhet, som är ofattbar för dem som aldrig syndat. De älska mycket, emedan mycket har blivit dem förlåtet. De ha blivit delaktiga i Kristi lidanden, därför äro de nu beredda att dela hans härlighet.

Guds arvingar ha kommit från vindskamrar, från ringa hyddor, :från fängelser, från bålet, från berg, från öknar, från jordgrottor och från havets öar. På jorden blevo de »nödställda, misshandlade, plågade». Miljoner gingo i graven tyngda av förakt, därför att de ståndaktigt vägrade ge efter för Satans bedrägliga anspråk. Här dömdes de av mänsklig domstol som de värsta förbrytare men nu är Gud den som skipar rätt och upphäver människornas. domar. Han skall »taga bort sitt folks smälek överallt på jorden». Man skall kalla dem »det heliga folket», »Herrens förlossade». Han skall »låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg; högtidskläder. i stället för en bedrövad ande. De äro ej längre svaga, lidande, kringspridda och förtryckta. För alltid skola de nu vara hos Herren. De stå inför tronen, klädda i en rikare dräkt än de förnämligaste här på jorden någonsin burit. De äro krönta med diadem, långt skönare än de som prytt en jordisk furstes panna. Smärtans och sorgens dagar äro till ända. Härlighetens konung har torkat av alla tårår från deras. kinder, varje orsak till sorg är avlägsnad. De saliga svinga sina. palmkvistar under det de uppstämma en lovsång. Klar, ljuv, riktharmonisk slås tonen an och alla instämma i sången, som sväller ut och fyller alla himlars rymd: »Frälsningen tillhör vår Gud,. honom som sitter på tronen, och Lammet. » Och alla himmelska. väsen instämma i lovet, sägande: »Amen. Lovet och priset, och visheten och tacksägelsen, och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. » Upp. 7:10, 12.

Aterlösningen är ämnet för de frälstes studium.

Här i livet kunna vi blott till en del förstå det underbara frälsningsverket. Med vårt begränsade förstånd kunna vi nog här allvarligt begrunda de ämnen, som behandla .förnedringen och härligheten, livet och döden, rättvisan och barmhärtigheten i ljuset från korset, men även om vi anstränga vår tankeförmåga till det yttersta, kunna vi dock ej fatta dessa begrepps fulla betydelse. Vi ha blott en dunkel föreställning om den försonande kärlekens längd och bredd, djup och höjd.

Aterlösningsplanen kommer inte ens att tillfullo fattas, då Guds. utvalda se Gud ansikte mot ansikte och känna honom, såsom de äro kända. Men genom ändlösa evigheter skola nya sanningar uppenbaras för häpna och hänförda sinnen. Även om jordelivets sorger, lidanden och frestelser äro till ända och deras orsaker borttagna, skall Guds folk ha ett klart begrepp om vad deras frälsning kostat.

Kristi kors skall bli temat för de återlöstas studium och sång genom alla evigheter. I den förhärligade Kristus se de den korsfäste Kristus. Aldrig skall .det förgätas att Han, som genom sin makt skapat och uppehåller otaliga stjärnevärldar i den oändliga rymden, Guds enfödde Son, himmelens Majestät, Han, som lysande keruber och serafer hänfört tillbedja, ödmjukade sig själv för att lyfta den fallna människan upp till sig, att Han bar syndens skuld och skam och uthärdade, att Fadern ansikte doldes för honom, till dess att den förtappade världens syndaskuld krossade hans hjärta och utsläckte hans liv på Golgata kors. Att all världens Skapare och alla människors Domare av kärlek till människan avlade sin härlighet och valde förnedring, skall i all evighet väcka beundran och vördnadsfull tillbedjan i världsalltet.

När de frälsta se sin Frälsare och skåda Faderns eviga härlighet återstrålas i Hans ansikte, när de se hans trons herravälde, som varar från evighet till evighet och veta, att det ej skall bli någon ände på hans rike, utbrista de i en hänförande sång: »Värdig, värdig är du, ty du har blivit slaktad och med ditt blod har du åt Gud köpt människor. »

Korsets mysterium förklarar alla andra mysterier. I: det ljus som strömmar från Golgata, skola de egenskaper hos Gud, vilka fyllt oss med fruktan och bävan framstå tilldragande och sköna. Barmhärtighet, ömhet och faderlig kärlek mängas med helighet, rättvisa och styrka. På samma gång som vi skåda honom i hans konungsliga majestät, se vi yttringar av hans nådefulla karaktär och fatta bättre än någonsin betydelsen av det dyrbara namnet »Fader vår».

Vi skola nu förstå att Han som är oändlig i vishet, ej kunde uttänka en annan plan för vår frälsning än att offra sin egen Son. Lönen för detta offer är glädjen att få befolka jorden med återlösta varelser, som äro heliga, saliga och odödliga. De återlöstas glädje, som genom alla evigheter skall lända Gud till ära, blir följden av vår Frälsares kamp mot mörkrets makter. Så högt värderar Fadern varje själ, att han är tillfredsställd med det pris deras frälsning kostat, och Kristus är tillfredsställd, då han ser frukterna av sitt stora offer.

TOC